Länge leve jobbet

Som utmanar mig, utvecklar mig, berikar mig, lär mig, underhåller mig! Det har varit en ytterst händelserik dag. Det allra bästa är: eleverna! (Nån som är förvånad?)Det finns absolut inget som ger så mycket energi som att möta eleverna - i sina strävanden, längtan, tillkortakommanden och styrkor. Vilken energi de har, ger, tar och skapar. Idag igen - blickfång av längtan, ärlighet, frågor, bekräftelse. Jag ser att de ser att jag ser och ömsesidig glädje och framåtanda kan födas. Det är för dem jag jobbar.
Det näst bästa är: kollegorna! Med min ringa erfarenhet av arbetslivet och arbetsklimat vill jag ändå lovorda det här arbetsgänget. Närhet, skratt, gemenskap, avspändhet. Idag fick jag och kollegan ett mail: "så proffsiga ni är!". Fyra ord efter ett möte, det gjorde min dag. Klart man kan vara proffsig när man har kollegor som vet hur man uppmuntrar, ser, peppar. Jag hoppas innerligt att jag själv lyckas återgälda, åtminstone ibland... I detta klimat är det då också lätt att ta motgångar.
Så det tredje bästa: motgångarna. De är ju faktiskt dessa som visar en vägen fram, de visar en själv var man står, vilka värderingar man har, vilka svagheter och styrkor man bär på. Så jag tackar motgångarna för vägledningen, tacktack!

Tänk ändå, för 10 år sedan var jag utdömd, stämplad: "bipolär typ II" "komr tr. aldrig klara fast arb. utan med." Hejaheja psykvården som trodde sig sitta inne med svaren. Ingen diagnos är statisk. Så såg läget ut då, när jag var outbildad, vilsen, osäker, arbetslös hemmafru med tre barn, och halvjobbiga tonårserfarenheter i bagaget. Vart tog bipolär typ II vägen? Borta. Finns ej. Undersökt, granskad, bedömd frisk. Stämpeln borta.

Är det inte så livet är? Ibland är man trasig, ibland är man hel. Ibland är man stark som satan, andra perioder vacklande och rädd. Men man är alltid en människa som förtjänar att bli lyssnad till.

Lilla Flisan till exempel är ett fint exempel. Hon är en kattunge. Hon är livet självt; stark, lekfull, vig, snabb, nyfiken och hungrig. Hon backar inte för något som är nytt eller läskigt. Men idag blev hon rädd och osäker, för det skrek och brummade i källaren och luktade hemskt. Ronny och Leif sågade itu oljetanken och bar ut den i smådelar. Väsen och stank. Flisan jamade, och snubblade över mina tår. Jag fick göra kängurupedagogiken på henne. Hon somnade i min tröjpåse och jag fick kramp i armen. Inte var hon en klenis för det. Hon var klok och försiktig, behövde skydd och tröst. Nu skuttar hon obekymrat runt och spanar in tomma källarrummet.